Som jag skrev i ett tidigare inlägg deltog jag och min fru under helgen som varit i ett rundabordssamtal tillsammans med Victor John och och en grupp fantastiska människor med stora hjärtan för Gud och Sverige (bl a var Richard Hultmar med som jag endast har haft kontakt med via bloggar och email, roligt att träffas personligen!). Dagarna arrangerades av EFK Ung och det var den tredje (tror jag) i raden av samlingar med fokus på den församlingsgrundarrörelse i Indien som Victor har varit med och startat. Högst upp på agendan var ifall det sätt de arbetar på i Indien överhuvud taget går att översätta till ett svenskt kontext? En mycket viktigt fråga, för hur många gånger har vi inte försökt att kopiera metoder från andra delar i världen med hopp om att smittas av deras “success stories”? 

Rörelsen i Indien bygger mycket på att varje troende tar Jesu ord på allvar och gör det (har skrivit lite kort om rörelsen här), alltså att följa Jesus på ett praktiskt och konkret sätt, vad de kallar “obedience based discipleship”. Detta är ju i och för sig en term som jag tror rimmar illa med den svenska kulturen – tror inte att vi svenskar alltid får så positiva tankar när vi hör ordet “lydnad” – men själva grunden i detta tänk är jag övertygad om är helt rätt, vi behöver röra oss från en i mångt och mycket kognitiv och teoretisk syn på den kristna tron och återerövra den hebreiska synen på lärjungaskapet (kolla in den här korta filmen som lyfter fram detta på ett bra sätt!) Att vara en lärjunge på Jesu tid innebar att lämna allt för att ägna sin tid till att lära av sin mästare och kopiera allt vad mästare gör. Detta är långt från våra mycket teoretiska lärjungaklasser vi ofta har i våra församlingar. I alla fall, jag tror att vi har mycket att lära av Indien när det gäller detta. Och det är utmanade för många av oss som bor i detta land.

Victor delade även med sig av sin analys av situationen i västvärlden: Varför ser vi så lite resultat i våra kyrkor och samfund? Här är några saker som nämndes…

 

  • Ofta är det inte naturligt för oss att dela med oss av vår tro i vardagen, detta är snarare ett tillval och våra liv styrs ofta av bekvämlighet.
  • Det finns en brist när det gäller att faktiskt lyda det Jesus säger och göra det han gjorde.
  • Våra traditionella sätt att vara församling på är viktigare än Jesus.
  • Det finns en ovilja att betala priset för ett självuppoffrande och självutgivande liv.
  • Vi styrs för ofta av pengar.
  • Vi litar på utbildade proffs.
  • Vi fokuserar för mycket på att ha attraktiva program och byggnader som ska locka människor till oss.
  • Det finns för få riktiga bilder av vad församling och församlingsplantering är.

Det är sent nu och jag behöver gå och lägga mig, men vad säger ni? Delar ni denna analys eller är den för orättvis? Stämmer det att våra församlingsformer är viktigare än Jesus? Om detta stämmer är läget mycket illa, eller hur?

Advertisements