Vi är i Hiroshima sen i tisdags, kommer att åka tillbaka till Osaka i morgon fredag. Hiroshima är något jag läst och hört om på flera sätt och jag fylldes av en ganska konstig känsla när vi steg av tåget på stationen. En ganska så känslosam upplevelse, måste jag säga. Det är svårt att föreställa sig vad som hände här för nästan 65 år sen.

Hiroshima Christ Peace Church har varit helt fantastiskt generösa och välkomnade och vi har haft riktigt bra och viktiga samtal om pionjärt arbete och evangelisation i Japan. Vi har också fått se en del av staden som på många ställen är mycket vacker (även om i stort sett hela centrala Hiroshima betsår av moderna hus pga av atombomben). Man har kastats mellan ganska stora kontraster med besök i japanska trädgårdar och Hirsoshima Peace Memorial Museum, ett museum som inte bara är till för att minnas det som skett när USA fällde världshistoriens första atombom men också aktivt arbete för fred, försoning och total nedrustning av kärnvapen.

Vi hade förmånen att få träffa Steven Leeper, ordförande The Hiroshima Peace Culture Foundation. De arbetar till exempel aktivt med ett program som heter Mayors for Peace, ett sätt att på lokal nivå utöva påtryckning för total nedrustning av kärnvapen. Enligt honom står vi inför ett oerhört viktigt vägskäl. Hinner inte skriva så mycket mer om just detta, men läs mer på webbsidorna själv…

Besöket på museet var oerhört starkt. Minst sagt. Bomben föll på morgonen måndagen kl 8.15 den 6 augusti 1945. 71 000 människor dog på bara några sekunder (många förgasades pga den starka hettan) och mellan 70 – 90 000 människor dog innan årsskiftet på grund av strålningen och nedfallet. Jag har svårt att sammanfatta med ord vad jag upplevde, tänkte och kände under besöket. Men en i gruppen sa detta, och jag tycker att det sammanfattar det hela mycket bra: det är som att stirra ondskan rakt i ögonen. Vi har också haft förmånen att få träffa två som överlevde atombomben, dels en kvinna som var 8 år gammal när den föll som heter Keiko. Idag (torsdag) har vi träffat och pratat med pastor Muneto, han var 18 år gammal den dagen och skadades svårt av explosionen men överlevde. Både arbetar aktivt för fred och nedrustning. Det som är tydligt är att man betonar minnet av atombomben inte för hämndens skull utan som motivation till fred och försoning. Man är också tydlig med att både Japan och USA har sin del i skulden. I alla fall, mycket starka dagar och mycket intressanta – jag har lärt mig mycket nytt som jag behöver smälta ett tag, kanske att jag tar upp detta senare på bloggen.

I kväll ska vi på fest hos den katolske biskopen. Som sagt, tvära kast mellan intrycken.

Advertisements