Archives for category: Faith & spirituality

Nu ska jag börja skriva igen. Punkt. Kalla det ett nyårslöfte eller vad som helst. Jag är i alla fall fylld av inspiration en naiv förhoppning att 2011 kommer att bli ett fantastiskt år för denna blogg. Nytt år, ny inspiration. Funderar även på att starta en matblogg. Troligtvis är det bara önsketänkande med tanke på tidsbrist och annat som hör vardagen till.

Läs gärna denna intressanta artikeln i Sydsvenskan, “K-märkta normbrytare”. Artikelförfattaren citerar bland annat Tiina Rosenberg

”Normsekulära människor som jag har vant oss vid att betrakta religionen som passé,” skriver Rosenberg i en kritik av en sekularism som börjat uppträda i former ”lika problematiska som religiösa dogmer”.

Kommentarer på detta?

För tio år sen startade en rörelse i Chichester, södra England. En grupp unga människor tog sig an utmaningen att be nonstop 24 timmer per dygn under en hel månad. En galen tanke, men snabbt fylldes rummet av kreativa sätt att be på, bönesvar började rapporteras in och Gud vidrörde människors liv på ett fantastiskt sätt. Och inte nog med att man bestämde sig för att fortsätta be när månaden var slut, det hela spred sig och inom kort hade en global bönerörelse sett dagens ljus. Allt genom ett galet experiment av en grupp unga kristna som själva tyckte att de var rätt usla på att be.

De flesta som antingen har hört om 24-7 bön eller själva haft erfarenhet av ett 24-7 bönerum tänker just på detta – bön. Men det som egentligen driver 24-7 bönerörelsen är mer än att bara sitta på sin kammare och be – visionen är att förändra världen. Visionen är mission. Genom 24-7 Prayer startas också fler och fler så kallade “Boiler Rooms”. Ett Boiler Room är en kristen gemenskap – ett slags storstadskloster för det 21:a århundradet – som lever med en gemensam bönerytm och söker kreativa former för bön, för liv i gemenskap och att vara goda nyheter för sin omvärld. 24-7 bönerörelsen har också kommit att betyda mycket för delar av emerging church-konversationen och för församlingsplantering i Europa. Jag gillar 24-7 Prayer skarpt! Min erfarenhet av bönerummen har gett mig en breda insikt om vad bön och tillbedjan är och deras vision att grunda Boiler Rooms runt om i Europa och världen känns inte bara fräsch och spännande utan också strategiskt viktig i denna efterkristna del av världen.

Titta gärna på filmen nedan, det är en dokumentär på ca 10 min om hur rörelsen startade. Mycket inspirerande enligt min mening. Enjoy!

Under Utmanad (Baptistsamfundets, Svenska Missionskyrkans och Metodistkyrkans gemensamma årskonferens i maj) träffade jag Marcus Hällzon-Polack, publisher på Marcus Förlag. Trevligt att träffa honom, det var ett tag sen sist. I alla fall, till min stora glädje fick jag en bok av honom – Människor som tror av Alexander Hagerius. Hagerius har rest genom Sverige och intervjuat människor om deras tro. Författaren skriver själv följande om boken: “Jag ser den här samlingen av röster och texter som ett avtryck i tiden. Jag ser också framtidens kyrka i berättelserna.”

Boken verkar lovande så här långt. Är ett av mina sommarprojekt och jag återkommer med fler tankar när jag kommit en bit i läsningen.

Jag har gått och funderat på den så kallade nya ateismen ett tag nu. Ämnet dök senast upp i en konversation med en kompis för några dagar sen och det jag frågar mig är följande: vad är det som ligger bakom ny-ateismen? Eller snarare, är det ett utryck för genuin ateism? Ateismen har ju fått rejäl luft under vingarna under de senaste åren i Sverige och fler och fler kallar sig ateister. Men är alla dessa människor verkligen de facto ateister – med den filosofiska övertygelsen att det inte finns någon gud/högre väsen/andlighet? Eller grundar det sig snarare i en religionskritik, dvs man vill inte ha något med kristendom, islam eller annan organiserad religion att göra och kallar sig för ateist? Ateist blir i detta fall – snarare än filosofisk övertygelse – ett ställningstagande mot något (religion som fenomen), snarare än för något (materialism).

Min kompis var benägen att hålla med mig. Enligt honom har ateismen – det vi kallar den nya ateismen – fått ett uppsving sen den 11 sep 2001. För många har religion blivit något mycket negativt och man, som sagt, vill inte ha något med det att göra då religion står för allt för mycket elände i vår värld. Alternativet blir att kalla sig ateist. Men är man egentligen då, frågar jag mig, ateist i ordets rätta bemärkelse – utan den filosofiska materialistiska övertygelsen? Jag kan hålla med i mycket av den religioskritik som förs fram idag – även om den stundtals också blir ganska vinklad och onyanserad – men visst finns det många viktiga poänger i det som Humanisterna och andra för fram mot organiserad religion. Men det gör mig inte till ateist per automatik – jag tror att det finns en Gud och jag vill följa denna Gud och vara med i det goda som denna Gud gör i vår värld. Jag är kristen men också kritisk mot delar av vad religion är och gör i vår värld, inklusive inom den kristna kyrkan. Men människan lyckats skapa olycka med annat också – oavsett vad det är för -ism eller övertygelse. Problemet ligger snarare i oss själva än religion som fenomen.

Det som också slår mig av det jag mött av den nya ateismen är att den verkar vara rätt känslobaserad (dvs i sin kritik som religion som fenomen) snarare än just grundad i en filosofisk övertygelse (fast här är jag kanske alltför generaliserande och orättvis). Man reagerar känslomässigt mot det negativa man ser i religion (ofta med rätta) och drar sen slutsatser om gud och andlighet. Detta tycker jag står i ganska stor kontrast mot ateismen som modernt fenomen grundat på förnuft och vetenskaplighet. Det känslomässiga, brukar man ju säga, hör ju hemma i den post-moderna kulturen. Kanske kan man säga att den nya ateismen är en slags post-modern version av den gamla klassiska ateismen? Bara en tanke jag har sent en onsdagskväll.

Vi är i Hiroshima sen i tisdags, kommer att åka tillbaka till Osaka i morgon fredag. Hiroshima är något jag läst och hört om på flera sätt och jag fylldes av en ganska konstig känsla när vi steg av tåget på stationen. En ganska så känslosam upplevelse, måste jag säga. Det är svårt att föreställa sig vad som hände här för nästan 65 år sen.

Hiroshima Christ Peace Church har varit helt fantastiskt generösa och välkomnade och vi har haft riktigt bra och viktiga samtal om pionjärt arbete och evangelisation i Japan. Vi har också fått se en del av staden som på många ställen är mycket vacker (även om i stort sett hela centrala Hiroshima betsår av moderna hus pga av atombomben). Man har kastats mellan ganska stora kontraster med besök i japanska trädgårdar och Hirsoshima Peace Memorial Museum, ett museum som inte bara är till för att minnas det som skett när USA fällde världshistoriens första atombom men också aktivt arbete för fred, försoning och total nedrustning av kärnvapen.

Vi hade förmånen att få träffa Steven Leeper, ordförande The Hiroshima Peace Culture Foundation. De arbetar till exempel aktivt med ett program som heter Mayors for Peace, ett sätt att på lokal nivå utöva påtryckning för total nedrustning av kärnvapen. Enligt honom står vi inför ett oerhört viktigt vägskäl. Hinner inte skriva så mycket mer om just detta, men läs mer på webbsidorna själv…

Besöket på museet var oerhört starkt. Minst sagt. Bomben föll på morgonen måndagen kl 8.15 den 6 augusti 1945. 71 000 människor dog på bara några sekunder (många förgasades pga den starka hettan) och mellan 70 – 90 000 människor dog innan årsskiftet på grund av strålningen och nedfallet. Jag har svårt att sammanfatta med ord vad jag upplevde, tänkte och kände under besöket. Men en i gruppen sa detta, och jag tycker att det sammanfattar det hela mycket bra: det är som att stirra ondskan rakt i ögonen. Vi har också haft förmånen att få träffa två som överlevde atombomben, dels en kvinna som var 8 år gammal när den föll som heter Keiko. Idag (torsdag) har vi träffat och pratat med pastor Muneto, han var 18 år gammal den dagen och skadades svårt av explosionen men överlevde. Både arbetar aktivt för fred och nedrustning. Det som är tydligt är att man betonar minnet av atombomben inte för hämndens skull utan som motivation till fred och försoning. Man är också tydlig med att både Japan och USA har sin del i skulden. I alla fall, mycket starka dagar och mycket intressanta – jag har lärt mig mycket nytt som jag behöver smälta ett tag, kanske att jag tar upp detta senare på bloggen.

I kväll ska vi på fest hos den katolske biskopen. Som sagt, tvära kast mellan intrycken.

Dag två i Japan började med att jag försov mig genom två alarm (jag skyller på jetlag…), inte en särskilt bra start. Väcktes av min frus SMS (tack!). I alla fall så har vi besökt ett av Tokyo Peace Churchs pionjärarbeten i Komagome och spenderat eftermiddagen på JPUs huvudkotor och pratat evangelisation och församlingsplantering. Blev även bjudna på Koreans BBQ till lunch, inte helt fel alls. Lyckades även komma iväg till Akihabara, stället att åka till om man vill köpa elektronik i Tokyo.  Några reflektioner så här långt…

  • Jag gillar Tokyos tunnelbana. Påminner om Londons tunnelbana men renare, mycket renare. Påminner även om Stockholms dito, folk gör inte mycket väsen av sig, tar inte ögonkontakt och håller sig för sig själv under resan. Det senare kanske inte direkt är något positivt, bara en observation i allmänhet…
  • Jag gillar Tokyo rent allmänt också, vill komma tillbaka hit någon gång i framtiden.

Om jag lämnar de rent turistiska observationerna för nu så har jag även följande tankar…

  • Hur planterar man evangeliet i ett land där endast 4% av landets ungdomar i gymnasieåldern anser att religion har ett värde i sitt liv? Där människor lever med en ständigt ökande materialism och inte ser det som ett problem att blanda shintoism, buddism och kristen tro som man vill?
  • De kristna i Japan verkar står inför en stor utmaning att bryta sig loss från en hel del av de former och tänk de fastnat i – former och tänk de fått av oss i väst, bör tilläggas. Jag har blivit påmind om hur otroligt viktigt det är att låta evangeliet få växa fram och ta form ur det lokala sammanhanget snarare än att klonas och kopieras från annat håll.

Det får räcka för idag, dags att sova. I morgon fredag ska vi bland annat till Yasukunitemplet, en shintohelgedom som tillägnad andarna till de soldater och andra som har dött när de tjänat den japanska armén. På lördag ska vi till Asakusa. God natt.

Just nu behöver jag lägga ner mycket tid på min avhandling samt diverse undervisningsuppdrag så det finns inte mycket tid över till bloggande och dylika aktiviteter… Här kommer i alla fall ytterligare ett citat, något att fundera på och meditera över. Angående skillnaden mellan “believe” och “faith”…

We can believe something to be true without it making much difference to us, but we place our faith only in something that is vital for the way we live. – Harvey Cox

HT: theresurgence.com

Idag är det exakt ett år sen jag skrev min första bloggpost! Firar detta med följande citat från Shapevines nyhetsbrev…

A missional faith community will have an impact to the degree that it has developed genuine disciples that view their lives as being sent out to be and make disciples. – Lance Ford

En utmaning vi som kyrka i detta land inte kan blunda för. Det är på detta mycket står och faller, vare sig vi är del av en etablerad församling eller en nystartad församlingsplantering. Gud hjälp oss.

 

Vodpod videos no longer available.

more about “God is doing a new thing…“, posted with vodpod

Nu har Leadership Network lagt upp alla bidrag till The Nines (skrev lite om det här), totalt över elva timmar videomaterial. Inte illa! Du hittar bidrag från Neil Cole, Nancy Beach, Alan Hirsch, Dan Kimball, David Foster och många många fler. De har all fått följande fråga: “If you had just nine minutes to share with church leaders, what would you tell them?” Här kan du höra vad se svarade på frågan…

Har hunnit kolla igenom några av filmerna och det finns mycket gott att hämta. Brian McLarens bidrag var väldigt bra, kanske inte mycket nytt i det han sa (för er som har läst hans böcker), men hur han levererar det är lysande. Enjoy!