Archives for category: Travel

Vi är i Hiroshima sen i tisdags, kommer att åka tillbaka till Osaka i morgon fredag. Hiroshima är något jag läst och hört om på flera sätt och jag fylldes av en ganska konstig känsla när vi steg av tåget på stationen. En ganska så känslosam upplevelse, måste jag säga. Det är svårt att föreställa sig vad som hände här för nästan 65 år sen.

Hiroshima Christ Peace Church har varit helt fantastiskt generösa och välkomnade och vi har haft riktigt bra och viktiga samtal om pionjärt arbete och evangelisation i Japan. Vi har också fått se en del av staden som på många ställen är mycket vacker (även om i stort sett hela centrala Hiroshima betsår av moderna hus pga av atombomben). Man har kastats mellan ganska stora kontraster med besök i japanska trädgårdar och Hirsoshima Peace Memorial Museum, ett museum som inte bara är till för att minnas det som skett när USA fällde världshistoriens första atombom men också aktivt arbete för fred, försoning och total nedrustning av kärnvapen.

Vi hade förmånen att få träffa Steven Leeper, ordförande The Hiroshima Peace Culture Foundation. De arbetar till exempel aktivt med ett program som heter Mayors for Peace, ett sätt att på lokal nivå utöva påtryckning för total nedrustning av kärnvapen. Enligt honom står vi inför ett oerhört viktigt vägskäl. Hinner inte skriva så mycket mer om just detta, men läs mer på webbsidorna själv…

Besöket på museet var oerhört starkt. Minst sagt. Bomben föll på morgonen måndagen kl 8.15 den 6 augusti 1945. 71 000 människor dog på bara några sekunder (många förgasades pga den starka hettan) och mellan 70 – 90 000 människor dog innan årsskiftet på grund av strålningen och nedfallet. Jag har svårt att sammanfatta med ord vad jag upplevde, tänkte och kände under besöket. Men en i gruppen sa detta, och jag tycker att det sammanfattar det hela mycket bra: det är som att stirra ondskan rakt i ögonen. Vi har också haft förmånen att få träffa två som överlevde atombomben, dels en kvinna som var 8 år gammal när den föll som heter Keiko. Idag (torsdag) har vi träffat och pratat med pastor Muneto, han var 18 år gammal den dagen och skadades svårt av explosionen men överlevde. Både arbetar aktivt för fred och nedrustning. Det som är tydligt är att man betonar minnet av atombomben inte för hämndens skull utan som motivation till fred och försoning. Man är också tydlig med att både Japan och USA har sin del i skulden. I alla fall, mycket starka dagar och mycket intressanta – jag har lärt mig mycket nytt som jag behöver smälta ett tag, kanske att jag tar upp detta senare på bloggen.

I kväll ska vi på fest hos den katolske biskopen. Som sagt, tvära kast mellan intrycken.

Advertisements

I går fortsatte resten av gruppen till Yokohama, själv stannade jag kvar i Tokyo för att predika i Tokyo Peace Church på söndag förmiddag. Ska stanna här en natt till, åker med tåg i morgon bitti och resten av gruppen möter upp under resan mot Osaka.

I går kväll bjud pastor Naoto Ohya och hans fru (bilden) mig på restaurang, det blev koreansk bbq och ett bra och intressant samtal om Sverige och Japan. Naoto berättade att de församlingar som växer idag oftast antingen är Hillsong-inspirerade eller husförsamlingar. Ett par med stort hjärta för Gud och hans rike. Och fantastiskt gästfria och generösa.

Predikan gick bra och det känns som att det jag ville säga kom fram, utan tolkning dock så jag vet inte exakt hur mycket alla förstod. Men att döma av kommentarerna så landade det rätt. Vi står inför ganska så lika utmaningar som jag skrivit i tidigare poster och jag tycker att det finns en ökande krismedvetenhet här också… fast det är inte alltid att man vill prata om det eller uttrycka sig kritisk om situationen, känns ibland som att man får dra ut det ur de man pratar med. Kan möjligtvis bero på kulturen där lojalitet har ett oerhört stort värde.

I Tokyo Peace Church finns det också en församling för Kachintalande. Kachin är en folkgrupp från Burma som har det mycket svårt i sitt hemland (de har det svårt i Japan med… svårt att bland annat få jobb och uppehållstillstånd). Större delen av Kachinfolket är kristet (uppemot 90%!) och de utsätts för förtryck i hemlandet som är buddistiskt. Det har varit mycket intressant att höra om deras situation och att få lära känna några av dem i församlingen. Mycket varma och gästfria människor. God mat lagar de också, första gången jag ätit kycklinghjärta (vilket i och för sig inte var höjdpunkten)…

Under resten av dagen har det blivit shopping och sightseeing. Känns bra att få några extra dagar i Tokyo! Furuzawa (bilden) guidade mig runt och hjälpte mig att hitta affärerna jag letade efter. Bjöd mig också på traditionell mat på ett japanskt “bistro” (glömt vad det heter på japanska) – vi åt nabe, en slags gryta som kokar på bordet med buljong och som man lägger maten i allt eftersom.

Dags att packa, åker som sagt vidare mot Osaka i morgon.

Ok, hur ska jag sammanfatta de två senaste dagarna i Japan? Nya vänner, god mat och många intryck kanske? Riktigt bra dagar har det i alla fall varit.

Fredag förmiddag spenderades på JBUs kontor. Träffade bland annat generalsekreteraren Tanno och ordförande Ono och pratade om situationen för kristna i Japan och om Japansk kultur. På många sätt står vi inför liknande utmaningar även om länderna självklart skiljer sig åt på många sätt också. Japan är ett åldrande land, det föds helt enkelt för lite barn och inom en inte allt för snar framtid kommer befolkningen minska dramatiskt (tror det var nära på hälften, men jag är inte säker). Unga människor satsar istället på hög materiell standard och karriär (vilket de i och för sig gjort under väldigt lång tid, skillnaden är att kvinnorna jobbar allt mer de med). Församlingarna i JBU är också åldrande – 50% är över 60 år (större delen av den andra hälften är runt 40-60 år, vad jag mins). Precis som i Sverige har de svårt att nå unga människor. I alla fall så beundrar jag Tanno och Onos ärlighet och vi fick ett riktigt bra samtal. Precis som i Sverige står man inför en stor utmaning att tänka nytt och bryta ny mark!

Vi fick sen undervisning om Shinto och Yasukunitemplet, väldigt intressant. Läraren var sen vår guide när vi besökte templet

under eftermiddagen. Yasukuni är inte en helt oproblematisk fråga i Japan, som är en sekulär stat. I templet hedras de soldater som dött för kejsaren från 1800-talets mitt och framåt, enligt Shintotron så har de blivit upphöjda till gudar. Även om Japan inte har en officiell religion så besöker ändå personer i regeringen och andra politiker templet och det sänder blandade signaler. Man ifrågasätter även det riktiga med att hedra soldaterna på detta sätt – även de som t ex dömdes under Nurnbergrättegången efter Andra Världskriget har sina namn skriva i templet och anses vara gudar, samt de soldater som begick grymheter i exempelvis Korea och andra länder i Asien. Ja, i alla fall, det är en ganska så komplicerad fråga…

Fredag kväll besökte vi Mr Sato som blev kristen för en tid sen och döptes i december. Mr Sato, som är judoinstruktör, kan manlugnt säga är  helt på för Jesus. Första gången jag firat gudstjänst i en dojo och frågan är om jag inte hittat ett exempel på en emerging church i Tokyo? I alla fall, en skön upplevelse. Vi fick sova i dojon den natten… hårt golv, men ändå. Och sushi till frukost.

Lördag blev shopping och sightseeing i Asakusa (bilden högst upp). Inte helt fel det heller… Vacker plats, fullt med folk. Och god mat.

Måste förbereda inför predikan i morgon, får skriva mer sen.

Dag två i Japan började med att jag försov mig genom två alarm (jag skyller på jetlag…), inte en särskilt bra start. Väcktes av min frus SMS (tack!). I alla fall så har vi besökt ett av Tokyo Peace Churchs pionjärarbeten i Komagome och spenderat eftermiddagen på JPUs huvudkotor och pratat evangelisation och församlingsplantering. Blev även bjudna på Koreans BBQ till lunch, inte helt fel alls. Lyckades även komma iväg till Akihabara, stället att åka till om man vill köpa elektronik i Tokyo.  Några reflektioner så här långt…

  • Jag gillar Tokyos tunnelbana. Påminner om Londons tunnelbana men renare, mycket renare. Påminner även om Stockholms dito, folk gör inte mycket väsen av sig, tar inte ögonkontakt och håller sig för sig själv under resan. Det senare kanske inte direkt är något positivt, bara en observation i allmänhet…
  • Jag gillar Tokyo rent allmänt också, vill komma tillbaka hit någon gång i framtiden.

Om jag lämnar de rent turistiska observationerna för nu så har jag även följande tankar…

  • Hur planterar man evangeliet i ett land där endast 4% av landets ungdomar i gymnasieåldern anser att religion har ett värde i sitt liv? Där människor lever med en ständigt ökande materialism och inte ser det som ett problem att blanda shintoism, buddism och kristen tro som man vill?
  • De kristna i Japan verkar står inför en stor utmaning att bryta sig loss från en hel del av de former och tänk de fastnat i – former och tänk de fått av oss i väst, bör tilläggas. Jag har blivit påmind om hur otroligt viktigt det är att låta evangeliet få växa fram och ta form ur det lokala sammanhanget snarare än att klonas och kopieras från annat håll.

Det får räcka för idag, dags att sova. I morgon fredag ska vi bland annat till Yasukunitemplet, en shintohelgedom som tillägnad andarna till de soldater och andra som har dött när de tjänat den japanska armén. På lördag ska vi till Asakusa. God natt.