Jag har gått och funderat på den så kallade nya ateismen ett tag nu. Ämnet dök senast upp i en konversation med en kompis för några dagar sen och det jag frågar mig är följande: vad är det som ligger bakom ny-ateismen? Eller snarare, är det ett utryck för genuin ateism? Ateismen har ju fått rejäl luft under vingarna under de senaste åren i Sverige och fler och fler kallar sig ateister. Men är alla dessa människor verkligen de facto ateister – med den filosofiska övertygelsen att det inte finns någon gud/högre väsen/andlighet? Eller grundar det sig snarare i en religionskritik, dvs man vill inte ha något med kristendom, islam eller annan organiserad religion att göra och kallar sig för ateist? Ateist blir i detta fall – snarare än filosofisk övertygelse – ett ställningstagande mot något (religion som fenomen), snarare än för något (materialism).

Min kompis var benägen att hålla med mig. Enligt honom har ateismen – det vi kallar den nya ateismen – fått ett uppsving sen den 11 sep 2001. För många har religion blivit något mycket negativt och man, som sagt, vill inte ha något med det att göra då religion står för allt för mycket elände i vår värld. Alternativet blir att kalla sig ateist. Men är man egentligen då, frågar jag mig, ateist i ordets rätta bemärkelse – utan den filosofiska materialistiska övertygelsen? Jag kan hålla med i mycket av den religioskritik som förs fram idag – även om den stundtals också blir ganska vinklad och onyanserad – men visst finns det många viktiga poänger i det som Humanisterna och andra för fram mot organiserad religion. Men det gör mig inte till ateist per automatik – jag tror att det finns en Gud och jag vill följa denna Gud och vara med i det goda som denna Gud gör i vår värld. Jag är kristen men också kritisk mot delar av vad religion är och gör i vår värld, inklusive inom den kristna kyrkan. Men människan lyckats skapa olycka med annat också – oavsett vad det är för -ism eller övertygelse. Problemet ligger snarare i oss själva än religion som fenomen.

Det som också slår mig av det jag mött av den nya ateismen är att den verkar vara rätt känslobaserad (dvs i sin kritik som religion som fenomen) snarare än just grundad i en filosofisk övertygelse (fast här är jag kanske alltför generaliserande och orättvis). Man reagerar känslomässigt mot det negativa man ser i religion (ofta med rätta) och drar sen slutsatser om gud och andlighet. Detta tycker jag står i ganska stor kontrast mot ateismen som modernt fenomen grundat på förnuft och vetenskaplighet. Det känslomässiga, brukar man ju säga, hör ju hemma i den post-moderna kulturen. Kanske kan man säga att den nya ateismen är en slags post-modern version av den gamla klassiska ateismen? Bara en tanke jag har sent en onsdagskväll.